Jag föds:

Mamma vaknade lördagen den 31 januari (på bf dagen!!!) kl. 0200 av att hon hade svaga värkar. De var dock regelbundna, ca 10 minuter mellan sammandragningarna. Det gjorde inte ont utan kändes mer som lätt mensvärk. Mamma kunde inte somna om utan traskade förväntansfull omkring i lägenheten och surfade lite på internet. Kl. 0400 la hon handen på pappa, som sov, och han flög upp och frågade om det var dax nu. Mamma informerade honom om att värkarna nu hade börjat men att han lugnt kunde somna om.

Kl. 0730 ringde mamma till SÖS (Södersjukhuset) och berättade att hon nu haft regelbundna värkar i drygt 5 timmar. De frågade om hon ville komma in men det vill hon inte eftersom värkarna inte var speciellt jobbiga. (Mamma hade bestämt sej för att INTE bli hemskickad så hon ville inte åka in för tidigt.)

Förmiddagen gick och mamma åt frukost och pappa vaknade så småningom till liv. Värkarna blev tätare och något jobbigare. Eftermiddagen kom. Mamma och pappa åt sen lunch och började klocka värkarna som nu började bli riktigt jobbiga. Dom profylax andades (dom hade gått en kurs) och såg på fotboll på TV. (Konstigt. Mamma som normalt avskyr att kolla på fotboll?!?)

Ca 1630, efter att mamma hade försökt duscha/bada för andra gången denna dag, hade hon ca 3 minuter mellan värkarna och då kände hon att NU ÄR DET DAX ATT ÅKA IN!!!  Eftersom vi bor på Södermalm tog det ca 5 minuter med taxi till SÖS och kl. 1730 skrevs mamma och pappa in. Dom fick ett toppenbemötande av en underbar barnmorska som hette Helene. Efter CTG kontroll  (kontroll av mina hjärtslag och mammas sammandragningar) konstaterade barnmorskan att mamma var öppen 6 cm (!!!). Hon hade klarat av hela 6 cm hemma med hjälp av profylaxandningen, och pappas stöd såklart, och mamma var jätte nöjd.

Därefter fick mamma det lavemang som hon hade bett om i förlossningsbrevet. Sedan började det bli riktigt jobbigt. Mamma kände att hon inte längre kunde/orkade koncentrera sej på andningen utan nu vill hon ha "droger". Mamma fick börja med lustgas och den tyckte hon inte alls hjälpte men ändå så blev den hennes bästa vän. (Mamma hade trott att själva smärtan skulle försvinna med hjälp av lustgasen men hon upplevde att smärtan fanns kvar men hon blev lite "yr i mössan" och då gick det lättare att ta emot värken.)

Hur som helst. Mamma sög och sög och sög på sin lustgas. Kl. 1930 frågar hon hur många cm öppen hon var och en ny koll gjordes. 7 cm. Mamma tänkte (tror hon i alla fall) "då kommer det att ta minst 3 timmar till och det klarar jag inte på bara lustgas så jag ber om EDA (ryggmärgsbedövning)". Barnmorskan sätter dropp på mamma och tömmer henne på urin då hon inte kunde kissa själv. Narkosläkaren kommer och gör alla förberedelser. Mamma frågar flera gånger under dessa förberedelser, som tar ca 1 timme, om hon verkligen bara är öppen 7 cm för hon känner att jag är på väg ut...

Kl. 2040 är allt klart för EDA och då AVBRYTER narkosläkaren eftersom hon ser att hinnsäcken (och i den ligger JAG!!!) är på väg, dvs. det är dax för mamma att börja krysta, vilket mamma också hade känt. Det hela kändes ganska snopet för mamma eftersom själva EDA förberedelsen inte var så kul. (T ex ligga blixtstilla på sidan medan narkosläkaren fixar med slangen i ryggen och man har riktigt jobbiga värkar.)  Hur som helst, eftersom hinnsäcken är intakt så tar man hål på den och det var faktiskt skönt för mamma för då minskade själva trycket. (Jag hade hunnit bajsa så det är bajs i fostervattnet men det fattade aldrig mamma. Det fick hon veta först efter att jag kommit ut.)

Kl. 2100 byter de personal men mamma märker det knappt för hon har ju sin bästa vän, lustgasen, intryckt i ansiktet. Mamma krystar för kung och fosterland och skriker som en stucken gris. Nu är jag äntligen på väg ut!!! Krystvärkarna fortsätter och de känns, enligt mamma, på något konstigt sätt "skönare" än öppningsvärkarna. Efter en stund känner mamma att mitt huvud är på väg och då avtar värkarna och mamma både hör (slurp ljud) och känner att mitt huvud glider tillbaks in igen. Så här håller det på en bra stund och mamma blir tröttare och tröttare och mer och mer frustrerad.

Tillslut fastnar mitt huvud i öppningen och då säger min pappa glatt "nu ser man håret" varpå mamma skriker "men dra ut henne i det då". Nu byter mamma  ställning från sidoläge till gynställning och en barnmorska hjälper mamma i kommande värkar genom att pressa på hennes mage och så plupp, så glider jag äntligen ut!!! Klockan är nu 22:05.